Om jagsnurrar

Digital marknadsförande och SEO-anhängande tvåbarnsmor med fötterna på jorden och armarna i luften

Mål: lycka

Jag har ett mål just nu, och det är att bli lycklig igen. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit, men imorgon ska jag till en terapeut för första gången och hon ska få knuffa mig i rätt riktning. Hoppas jag. Jag behöver vara mig själv, vem jag nu är och jag behöver genuin lycka. Jag saknar att se fram emot saker och att vilja umgås med människor som jag älskar. Så nu ber jag en liten bön och hoppas att terapeuten inte är ett psyko.

Förlorad

Jag känner lite att jag har förlorat mig själv. Att jag har tappat så mycket Sofie genom att vara mamma, fru och städerska. Att det inte längre finns något genuint personlighetsdrag hos mig. Att jag mest är trött, arg eller stressad. Att jag varken är charmig, rolig eller smart. Jag är bara en random mamma som du ser på Ica. Och det gör mig så jävla olycklig.

När jag snuddat vid ovan nämnda ämnen för folk i min närhet så får jag förslag som ”Drinkkväll” eller ”Gå ut & dansa!”. Saken är den att jag inte har varit intresserad av vare sig drinkar eller dansande på tio år. Jag är en person som går framåt, som förändras, som gillar nya saker varje år. Jag har inte samma preferensramar som när jag var 25 år och jag är inte alls intresserad av nåt ytligt bullshit. Det är inte jag. Jag saknar inte att spela i band, inte att sticka, inte att fota & inte att gå på billiga ölhak. Jag är förbi de perioderna i mitt liv. Kanske kommer somliga saker tillbaka, men det mesta av det är jag klar med. Det jag saknar är att ha något som för mig känns meningsfullt just nu.

Jag gav en komplimang till en bekant häromdagen. Om hur underbar människa jag tycker hen är. Jag fick tillbaka att jag är stark som orkar köra småbarnsåren igen. Det är absolut inte hens fel. Det är väl så jag framstår nu. Som en never ending, fucking småbarnsmamma. Så jävla osexigt. Och det är så jag känner mig. Så. Jävla. Osexig. Och ocharmig.

Det är inte så att jag vill gå tillbaka till jobbet än heller. Jag blir arg när jag tänker på hur jobbet påverkade min kropp, mitt blodtryck, hela min graviditet.

Jag kanske helt enkelt behöver skriva. Och jag behöver ensamtid. Så mycket ensamtid jag bara kan få. Jag behöver vara i skogen, vid havet, i naturen. Jag behöver suga åt mig energi igen. Jag vill bli energisk & glad igen.

Men jag behöver känna mig behövd av samhället med. Jag vill bli uppskattad för den jag är och för det jag gör. Och då menar jag inte ”för att jag tvättar och rullar så goda köttbullar”. Det är inte jag.

Jag behöver en mening i livet, utöver barnen och familjen. Jag behöver något som får igång mig. Som får mig att tända till. Men ärligt talat kan jag inte förstå vilket projekt som skulle få mig att känna så. För det handlar om känsla. Om att bli förälskad i projekt. Men just nu är jag förlorad.

Dan före döppet

Klockan är strax efter 00.00 & det är alltså den 23’e december egentligen. Dan före dopparedan. Idag (fast den 22’a) har vi hetsat oss igenom massa julmat, städ & barnmorskebesök för mig. Men jag hamnade i soffan till slut & är rätt duktig på att vila just nu.

Blev sjukskriven för tre veckor sedan & kommer inte återvända till jobbet innan förlossningen. Det känns väldigt bra, då min jobbstress har påverkat mitt blodtryck & riskerar att orsaka bebisen dumheter.

Jag sover dåligt nu, men njuter ändå på många sätt av att vara gravid. Energierna i kroppen blir annorlunda och saker ställs i perspektiv till varandra. Och jag vet vad det viktigaste är nu (det är alltså inte att analysera en kampanj)

Nu ska jag ägna mig åt att stalka människor & vara allmänt creepy. Men snart äre jul & sillen är dillad!

Folk måste lära sig älska

Idag är ingen bra dag. Det är en dag fylld med gravidhormoner, förkylning & för mycket på jobbet. Tårarna står på kö bakom ögonvrårna och samtidigt är jag arg. På mycket.

Nu gäller det inte att ”rycka upp mig”, ”tänka positivt” eller bara skita i omgivningen – det gäller att rida ut det tunga, ta ensamluncher för att få andrum och att fokusera med hörlurar på. Vilken jävla tur att det finns musik ändå!

Det är för mycket som är skevt i det här samhället – synen på rädda människor som riskerar sina liv för att komma till en trygghet i Sverige, uppfattningen om att man måste ”spela spelet” för att klara sig på jobbet & tanken på att alla människor går att ersätta… Vad i hela? Ingen människa går att ersätta! Folk måste lära sig älska! 

Ja, jag vet att det här är ett otydligt, oviktigt blogginlägg som skrivs på en lunch bara för att få tankar tänkta. Men det skiter jag i. Och kanske kan ni glädjas ändå.

Efter ensamlunch kommer choklad, som de visa säger.

Med våren kommer tydligen inspirationen & kreativiteten på jobbet tillbaka. Har haft en vinter då jag helst undvikit möten & breda projekt & hellre fokuserat på det som är standardsysslor. Men nu poppar idéerna på igen, jag driver bloggar, fixar sidor, gör påhittiga minikampanjer & tycker att det är kul igen! Framförallt har jag börjar jobba mer med content och copy- och det är ju faktiskt det roligaste! Lite mer egna projekt så är jag hemma! Och för mig är det kollegor som tynger eller lyfter. Och nu jobbar jag i två projekt med kollegor som är inspiratörer i sig – bra människor!

Men jag vill ha semester, det vill jag. Blir arg på mig själv för att jag lägger 80% av all tankeverksamhet på jobbet, vaknar upp med ont i käkarna pga stressdrömmar & skriver in påminnelser till mig själv i iPhonens anteckningar kl 22 på kvällen. 

Nattens dröm gjorde dock livet lättare, då jag hade flyttat till byggnaden bredvid kontoret. Men nej- tänker inte anpassa det viktiga i livet efter jobbet. Jobbet får anpassa sig efter det viktigaste. (Men jobbet är faktiskt skitviktigt eftersom jag är där heeela dagarna)

I söndags tappade jag min nya iPhone i en nykissad toalett, så om ni behöver mig så finns jag o sociala medier & på jobbmobilen. Puss & kram!

Stillsamt på det dåliga viset

Kruxet med att blogga är då när det aldrig händer något. När man* är tråkig & sjuk, men inte tillräckligt tråkig & sjuk för att klaga på ett bra, engagerat sätt. Då kommer prestationsångesten. I början låtsas man inte om den, man bloggar ändå. Men till sist kommer man till punkten då man helt slutar blogga – det finns ju ändå inget vettigt att säga. Ungefär där lämnade jag er för ett år sedan. 

Mycket och inget har hänt sen dess. Jag känner mig fast i tillvaron & vill så gärna ha något att se fram emot. En stor, positiv förändring. Men utan all tumult, som ju förändringar ofta ger på köpet. Så jag sitter lugnt i båten & nöjer mig. Snart är det iaf sommar & då kan jag hänga med familjen hela dagarna.

Det som har hänt de senaste fem månaderna har förvärrat vår livsglädje med flera kilo, men vi hänger kvar. Förra veckan toppade vi med att bli stående på E18 med trasig bil & det ledde ju iaf till en ny bil. Tur i oturen kan man säga. (Plus att bilen är röd!)

*man=jag

London baby

Vi var i London förra helgen, bara jag & min älskade make. Och vilken helg vi hade! Vi gick hand i hand, åt konstant & väldigt gott, provade diverse halvdåliga öler på helbra pubar & shoppade. Vi lyxade som aldrig förr – hade spenderarbrallorna på… Trots den värsta av incidenter. MISSAT FLYG! och FÖRSVUNNA VÄSKOR! Men allt löste sig till slut fint med hjälp av familjen som ställde upp & lånade ut penningar.

Såhär såg ungefär schemat ut:
Fredag – shopping i och omkring Soho. Öl på diverse pubar. Ostron- och champangelunch på Hix, Dumplingtapas på Pingpong.

Lördag – Ostbrickefrukost & inredningsfönstershopping i Notting Hill, Loppisäventyr på Portobello market, shopping & pub i Soho & runt Picadilly circus, Coctail på Duke bar, hamburgelunch & köttmiddag på en av Jamie Olivers restauranger.

Kort sagt: SÅ FANTASTISKT BRA RESA!