Förlorad

Jag känner lite att jag har förlorat mig själv. Att jag har tappat så mycket Sofie genom att vara mamma, fru och städerska. Att det inte längre finns något genuint personlighetsdrag hos mig. Att jag mest är trött, arg eller stressad. Att jag varken är charmig, rolig eller smart. Jag är bara en random mamma som du ser på Ica. Och det gör mig så jävla olycklig.

När jag snuddat vid ovan nämnda ämnen för folk i min närhet så får jag förslag som ”Drinkkväll” eller ”Gå ut & dansa!”. Saken är den att jag inte har varit intresserad av vare sig drinkar eller dansande på tio år. Jag är en person som går framåt, som förändras, som gillar nya saker varje år. Jag har inte samma preferensramar som när jag var 25 år och jag är inte alls intresserad av nåt ytligt bullshit. Det är inte jag. Jag saknar inte att spela i band, inte att sticka, inte att fota & inte att gå på billiga ölhak. Jag är förbi de perioderna i mitt liv. Kanske kommer somliga saker tillbaka, men det mesta av det är jag klar med. Det jag saknar är att ha något som för mig känns meningsfullt just nu.

Jag gav en komplimang till en bekant häromdagen. Om hur underbar människa jag tycker hen är. Jag fick tillbaka att jag är stark som orkar köra småbarnsåren igen. Det är absolut inte hens fel. Det är väl så jag framstår nu. Som en never ending, fucking småbarnsmamma. Så jävla osexigt. Och det är så jag känner mig. Så. Jävla. Osexig. Och ocharmig.

Det är inte så att jag vill gå tillbaka till jobbet än heller. Jag blir arg när jag tänker på hur jobbet påverkade min kropp, mitt blodtryck, hela min graviditet.

Jag kanske helt enkelt behöver skriva. Och jag behöver ensamtid. Så mycket ensamtid jag bara kan få. Jag behöver vara i skogen, vid havet, i naturen. Jag behöver suga åt mig energi igen. Jag vill bli energisk & glad igen.

Men jag behöver känna mig behövd av samhället med. Jag vill bli uppskattad för den jag är och för det jag gör. Och då menar jag inte ”för att jag tvättar och rullar så goda köttbullar”. Det är inte jag.

Jag behöver en mening i livet, utöver barnen och familjen. Jag behöver något som får igång mig. Som får mig att tända till. Men ärligt talat kan jag inte förstå vilket projekt som skulle få mig att känna så. För det handlar om känsla. Om att bli förälskad i projekt. Men just nu är jag förlorad.

Advertisements

One thought on “Förlorad

  1. Jag var i en liknande situation för något år sedan då jag blev pappa. Jag kände mig så osexig, tråkig, oinspirerande. Jag ville få en gnista och en push att komma igång igen. Avskydde att hela min identitet försvann. Ville samtidigt inte börja jobba igen eftersom jag insåg att mitt yrke var så sjukt stressande och gjorde att jag hade gått in i väggen. Ville inte dansa och dricka öl. Men vill inte vara hemma heller. Klädde mig astråkigt i samma sorts kläder varje dag. Det var en fruktansvärt mörk tid samtidigt som den mest underbaraste då man hade fått barn. Det var det värsta nästan. Jag började gå i terapi och det går framåt. Sakta men säkert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s