Tillbakablickar – min pappa

Uggla tolkar Olle Ljungströms ”Jag och min far” ikväll och jag gråter. Tänker förstås på min pappa, på saknaden och på sorgen när jag fick veta att han var död. Det var en helt vanlig helg, Algot var nio månader och jag skulle på fest för första gången på länge. Minns att jag var glad den kvällen, gick av en busshållsplats tidigare för att få gå en fin promenad till Christinas hemmafest. Väl där lämnade jag mobilen i väskan i hallen, med flit. Så skönt att vara ledig från mammarollen en kväll. Så ringer det på Lindas mobil. Det är Christian, min svägerskas bror, som Linda jobbat med en gång för längesen. Han vill prata med mig. Säger att något hänt pappa, han är på väg i en ambulans. Det är något med hjärtat. På något sätt, jag minns inte hur, får jag prata med min kusin… han säger något om att han inte vet om pappa klarar det. Sen får jag tag i mamma. Hon säger att pappa är död. Död? Jag faller ihop på det lilla köksgolvet hos Christina, har inte ens hunnit ta en klunk av min öl. Min älskade Linda leder mig till Helenes bil. Jag & Johan möts utanför lägenheten. Svärföräldrarna är där, men jag orkar inte prata med dem. Sen ligger jag i sängen & gråter. Jag pratar med syrran. Hon gråter aldrig, men nu gråter hon. Den natten känns oändlig. Och det känns som om smärtan aldrig kommer förvsinna. Samtidigt känns det som om jag borde vara mer ledsen, borde gråta mer. Jag tycker synd om alla andra… minst om mig. Är arg på mig själv för att jag, när pappa frågade om han & mamma skulle komma på besök från Sundsvall, ner till mig i Solna den helgen, tackade nej, för att jag skulle på fest. Om jag visste att det skulle vara mitt sista möte med pappa hade jag givetvis tackat nej till festen. Jag orkade inte prata med mina vänner. Jag skrev, flera dagar i rad. De enda jag orkade prata med var Linda och Emma. För att de skulle låta mig vara jag, utan att förvänta sig ett vrak. Jag skrattade dagen efter pappas död. För sån är jag, jag skrattar i sorgen. Det kan vara då jag skrattar mest. Jag skrattade åt lilla Lovisa, som då var sex år… När syrran sa att morfar inte fanns kvar, utan det bara var hans kropp som låg där på båren, undrade Lovisa om huvudet var borta. Malin sa att det inte var det, utan att det mer var som ett skal. Självklart trodde Lovisa då att morfar blivit en skalbagge. Och det var skönt att skratta. Jag skrattade och grät. Vi skrattade och grät.

Tycker fortfarande att det är sjukt att pappa dog. Han, som när jag var liten, var tjock och ohälsosam, men som på äldre dar tog milslånga, hurtiga promenader, eller skidturer varje dag. Han som åt rätt och levde i naturen. Hur kan han ha dött bara sådär på stört? Det är inte rättvist. Men jag vet ju att det var så han ville dö. Han var rädd för att bli sjuk, ha ont och lida. Så det var rätt. Jag vet att han visste det. Och jag visste det. Varför skulle jag annars ha pratat om det dagarna innan? Men jag var inte beredd. Visste inte att jag visste.

Ikväll, på allhelgonaafton, har jag tänt ett ljus till pappa. Jag har ingen grav att gå till. Pappa spreds i havet, så havet är pappa.

Det här skrev jag kvällen när pappa dog

 

Annonser

One thought on “Tillbakablickar – min pappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s